ulrikaichantilly

Alltså, i går hade jag nog min värsta kväll hittills här. Vi åkte in till Paris för att se den nya Milleniumfilmen, som var typ ganska bra. Den svenska är bättre dock, ganska grova scener också, hehe. Aja, filmen blev klar till cirka kvart i tio och jag kände mig ganska stressad eftersom att jag redan var så trött, hade inte sovit någonting efter stallet utan bara åkt direkt in till Paris. Vi skulle alltså ut var det tänkt, på vår lediga lördag på två veckor. Vi tar oss ned mot tunnelbanan för att hinna med det ABSOLUT sista tåget mot Chantilly, eftersom att vi missade dem tidigare. Vi går igenom spärrar SOM ÄR ÖPPNA, och när vi gör det går en lodis förbi oss och säger någonting om "controlé, controlé" bla bla bla. Vi ignorerar honom och knatar på, dock när vi kommer ned för trappan haffar dem oss direkt, dem jävla spärrvakterna. ÅHHH dem spelar så jävla viktiga och tror verkligen att det dem gör är rätt. Vi hade alltså inga biljetter, vi hade bråttom till tåget och dörren VAR ÖPPEN, a.k.a. att ALLA går igenom den. De kunde självklart NOLL engelska och började yrka på att vi skulle betala 50 EURO I BÖTER, EACH. Alltså jag höll på att smälla av. De ignorerade oss tjejer så hårt och vände sig endast till Fabrice hela tiden, den enda killen i gänget. Förvisso så pratade dem ju franska men när jag försökte säga att vi skulle missa vårt tåg kollade mannen inte ens på mig. De begärde att få se våra id-kort för att börja skriva och hålla på och jiddra. Jag kände mig ganska bra förnedrad och utanför all slags kommunikation, vi var så jävla stressade eftersom att vi skulle missa vårt tåg som gick om tre minuter. Som tur var förklarade Fabrice att vi var svenskar och inte "förstod" hur det fungerade och fick ner böterna till 25 euro var. Vi lackade satana, blev alla på så sjukt dåligt humör och SPRANG mot stationen för att hinna med vårt tåg. Det står att tåget mot Creil anländer om en minut, så vi andas ut.

MEN, då kommer plötsligt inte tåget. "Creil" har plötsligt försvunnit från tv-skärmarna och kommer inte alls att komma till vår plattform. Nej, för det tåget har minsann gått från plattformen OVANFÖR OSS. MEN DET STÅR DET LIKSOM INGENTING OM, INGEN JÄVLA INFO HÄR INTE. Jag börjar nästan att gråta av frustration och tänker att allt är kört. Dock så hittar vi ett sätt, vi tar ett tåg mot Stade de Denis eller vad det hette, hoppa av där och ta en buss hem. Så jävla kul, klockan tolv på natten tar vi en buss mitt i ingenstans och måste åka i typ femtio minuter, plus att busschauffören kör fel. Alltså?!?! Vad är det för fel på det här landet?!? Jag börjar bara tröttna mer och mer. Jag somnar på bussen, blir på orkar-ingenting-humör och vi bestämmer oss för att åka hem till Jess och hänga. Haha, när vi kör ut från parkeringen säger automaten "tack för ditt besök". Jessie härmar det och liksom bara "mm, tack som FA-AN för detta underbara besök i Paris!", och vi börjar asgarva åt hela situationen i typ fem minuter, det enda man kunde göra var liksom att skratta. Vi kommer hem till Jess och några minuter senare kommer Stu och Julien hem, som trodde att vi hade övergett dem för kvällen. De fick höra hur vi spydde ur oss allt som hänt och hur arga vi var på allt. Haha, sen krökade vi lite och bara chillade.

Nu sitter jag i soffan hemma och njuter till fullo av min lediga söndag och jag ska göra absolut INGENTING i dag och må så bra över det. För det förtjänar jag/vi verkligen. Känner mig slutkörd och matt, jobbet är hårt nu med många hästar på gården och knappt någon personal. Shit, vill bara ha in arbetsryttare nu.

Btw är min telefon typ helt körd, eller egentligen är det laddarens fel, eller nej det är nog telefonen, den vägrar att ladda med två olika laddare och överlever liksom lite när jag har laddaren i, men jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte ha den utan laddare i, då dör den. Alltså, PERKELE. Orkar inte att min telefon är knas. Dock lyckades jag i alla fall få ett härligt sms igår, det gjorde kvällen lite bättre, hihi!

Vad jag menade med gårdagens inlägg är att jag börjar tappa mitt självförtroende när jag rider. Jag förstår att Pia sätter upp mig på hästar hon tror/vet att jag klarar av, så det borde jag ta som en komplimang, men det räcker inte när en och samma häst har stuckit med en tre dagar i rad. Jag vill inte fortsätta rida honom, men jag vill inte heller INTE rida. För jag kommer att tappa allt då, kommer inte kunna rida någon då. Bajs, har aldrig känt såhär. Det suger, längtar liksom inte riktigt till att rida alla hästar som jag gjorde för ett tag sen. Fa-an, alltså. Skit på allt.

Hoppas att allt blir lite bättre snart. Mamma och pappa kommer ju snart, det kommer bli härligt. Blä, nu ska vi kolla film och slappa.

Hörs snart! /Ulrika