ulrikaichantilly

.

Ja, jag har inte skrivit här på en vecka, det är förmodligen ingen som läser längre, så jag skriver för mig själv, hihi. Varför jag inte har berättat här (eller någonstans över huvud taget) är för att jag och Rebecca har velat hålla det hemligt, för att kunna överraska Regitze på hennes student. Och ja, det var det verkligen värt. Ska lägga in en video sen på reaktionen vi möttes av på studentdagen, haha.

.

Men ja, uppbrottet var hemskt. Det var asjobbigt att åka ifrån vår gård, jag behövde inte ens TITTA på Justine för att jag skulle börja gråta, och så var det igång. Sa hej då till allihop nästan. Det var så gott som overkligt att se vårt rum helt urstädat, tomt och kalt. Usch. Bland det värsta, nästan det värsta ändå, är att säga hej då till människor, oavsett vad det gäller. Fy fa-an. Vi blev skjutsade av Pia till flygplatsen och där grät vi, grät och grät och det tog fan aldrig slut. Helt plötsligt var man hemma och allt kändes så litet. Antingen som om jag hade växt en meter eller bara... litet i sig, det var konstigt att se lilla Klarbärsvägen igen. Har försökt att anpassa mig i snart två veckor och det har gått sådär. Jag inser att jag inte trivs här men jag har övertygat mig själv att jag MÅSTE ta mitt körkort nu. Sen kan jag göra vad fan jag vill. Jag har i skrivande stund precis varit ute på ett pass med pappa, det gick ganska bra. Jag gillar egentligen inte att köra bil, det hade ju verkligen underlättat om jag hade tyckt att det är roligt men jag gör inte riktigt det. Aja, jag inser att det är väldigt nödvändigt trots allt så jag kämpar på!

.

Jaa, sen jag kom hem har jag hunnit gå på en konsert i 5 plusgrader och spöregn, varit ute fler kvällar än vad jag har stannat hemma, träffat en hel del människor och gå på ett utspring och två mottagningar. Plus en massa annat också, givetvis... Men pallar ju inte dra upp allt.

.

Allt är ständigt en känslostorm inne i kroppen. Jag saknar så mycket/många. Jag saknar Pia, Jocke, Justine, Alexandra, Piotr, Denis, John, Stu, LP (lite då), massor av hästar, vädret men framför allt saknar jag mig själv. Den jag var där nere, den jag hade blivit och det livet jag levde där nere. Det är så svårt, jag saknar det samtidigt som jag inte gör det. Det livet man lever där är väldigt tufft, ansträngande och påfrestande. Jag vill inte känna mig som fyrtio när jag faktiskt bara är nitton? Det vore ju konstigt. Jag funderar på om jag vill tillbaka, och det vill jag. Men kanske inte nu. Kanske inte senare heller. Jag vet verkligen inte. FUCK på allt jävla ovetande. Det blir ju också alltid så himla mycket lättare när alla människor man träffar frågar "Så vad ska du göra nu?". Suck, jag ska ta och sova i två år och sen kanske jag kan komma med ett bra svar.

.

Jag vågar liksom inte försöka hitta ett jobb för jag är rädd att jag ska få ett inslag att åka tillbaka/någon annanstans på en gång, rent av panik. Hur sjukt liksom? Jag hatar att behöva göra planer med alla, fruktansvärt bortskämd är jag med alla mina fina vänner som stannar hos mig fast jag är väldigt lynnig, hatar som sagt att planera, behöva boka upp mig och finnas där. Jag vill vara på ett ställe där det inte finns traditioner att fira, eller andra event. Jag tror att jag börjar bli folkskygg (haha) eller så är jag bara trött på känslan att alltid behöva göra något.

.

.

Jag hatar helt enkelt bara att inte veta vad jag vill. Nu ska jag för tredje kvällen ut den här veckan för att någon tjej jag inte känner fyller år, försöka socialisera mig. Sen på fredag OCH lördag är det Summerburst. Woho, not. Ska försöka leva på tanken att jag får se många av mina idoler och höra fet musik.

.

Kan det inte bara bli 26:e juli?

.

Separationsångest, kan jag göra det tydligare? Herre jösses, fuck me sideways alltså. Har dragit på lite smink i ansiktet i alla fall. Inte klar än dock, ska dra snart. Det går så jävla bra att leva, för tillfället.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

okej, får vara klar nu. måste snart dra. fick precis ett samtal jag inte kunde ta eftersom att jag inte kan prata med främlingar på telefonen. jag är sådan, tyvärr. nu måste jag sminka klart mig.