ulrikaichantilly

Oturen följer ständigt med mig. I dag var det dags att besöka sjukhuset igen, denna gång för att röntga min vänstra hand. Det skedde en olycka i morse, precis innan tredje turen när jag står och sadlar upp Double Singer lyckades hon knäcka sönder min tumme. Jag ska flytta henne från den ena sidan för att kunna spänna sadelgjorden. Hon står precis intill väggen så jag sätter in handen mellan henne och väggen, för att kunna knuffa bort henne. Eftersom att hon står så nära väggen rätar jag ut min tumme lite för att få mer kraft att putta. Får ut henne lite men helt plötsligt trycker hon tillbaka med allt kraft, liksom slänger tillbaka rumpan och trycker ihop hela min hand intill tegelväggen. Min tumme är fortfarande rak. Jag hör det värsta KNAKet i min tumme ni kan tänka er. Rycker ut handen och bara går mot boxdörren framåtböjd, hållande min hand. Börjar gråta med ens, mest av chocken för SÅ ont gjorde det inte på en gång. Jag blev mest rädd, alla säger ju att när man bryter något är det främst ett knakande man kan avgöra det med. Jag har ju aldrig brytit något så jag vet inte hur det känns/låter/vad som händer riktigt. 

 

Får lite smått panik men ber Giselle om hjälp att linda det. Får ett förband à la mumie-style och bestämmer mig för att rida hästen i alla fall, hon var ju uppsadlad och allt och dessutom väntade Rebecca på mig. Går okej men inte riktigt den bästa hästen att rida med en skadad hand. Hon är stark båda varven på sanden, oavsett vad jag gör. Kan inte ta ett ordentligt tygeltag när hon blir starkare, jag tar i allt jag har och böjer tummen och börjar gråta av smärtan, mitt i cantern. Rebecca försöker lugna mig men jag KAN INTE lugna mig för jag är så ARG PÅ ATT STÄNDIGT göra illa mig. Det är så MÖRDANDE irriterande att behöva vara handikappad. Ah, i alla fall, kommer in, tar av sadeln extremt långsamt och ber Ronny komma. Bölar på ett tag till, berättar vad som har hänt och Dave ringer ambulanskillen som håller till i en ambulans inne på banan. Han kommer till stallet och lägger ett förband och försöker diagnostisera om jag har en fraktur eller bara skadade ligament. Det lutar åt det senare och jag hoppas för allt i världen att det är så, pallar inte vara borta från jobbet i sex veckor (som han hade sagt att jag skulle behöva om det var en fraktur). Han vill dock absolut att jag röntgar så Ronny kör mig till sjukhuset som är fem minuter bort och droppar mig där. Kommer in klockan sex på morgonen så väntrummet är helt tomt (så när som på en städare) på akutmottagningen. Får lite smärtstillande, svara på lite frågor om vad som hände osv, därefter får jag komma in och röntga. Det går fort, får sen vänta på doktorns dom när de har kollat på plåtarna. 

 

Doktorn sägera att det förmodligen är en fraktur. Börjar störtgråta igen (finns inga ord på hur uppgiven jag blev), hon ska dock en extra titt på det med några fler läkare. Hon kommer tillbaka (alltid typ femton minuter mellan varven) och säger att det förmodligen är lugnt. I och med att min hand inte ser ut som en fotboll och att jag kan röra på tummen ganska bra, dock inte böja den, är det förmodligen ganska lugnt. Mest skadade ligament, som sagt. Måste dock till min husläkare i morgon och få den officiella röntgenrapporten, för att se om jag är frisk nog att jobba. Dessutom för att få ett Work Cover-papper att ge min arbetsgivare. 

 

ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRJGHSRJKATRHRASATH så jävla tröööööööögt det är. Livet alltså. BAJS på allt. Är så trött på att göra illa händerna hela FUCKING tiden. Mitt lillfinger är fortfarande inte helt bra sen jag åkte av samma häst (hon gillar att göra illa mig, den där) men för en gång skull var det vänsterhanden och inte högern. Liksom händerna gör man ju allt med. Greppar saker, spänner saker, trycker på saker. Bara att knäppa knappen på byxorna är jobbigt. Kan glömma att försöka spänna en sadelgjord eller att hålla ett tygelgrepp. 

FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUDGE. Orkar inte. Kan jag inte få hamna i koma istället så att jag verkligen inte kan rida. Nu kan jag ju rida, det är bara min lilla, sketna tumme som stoppar mig. Fan. Fan fan fan fan fan fan fan. 

 

Hästar alltså. Hatar hästar för tillfället. Äckliga as. 

 

På tal om något annat har vi typ ändrat våra planer. Igen. För några veckor sen var det typ spikat att åka till Irland och sen tillbaka hit. Senast i går skulle vi åka hem i juli + två veckors semester i Kroatien. Nu har det vänt totalt, vi funderar på att stanna i Randwick i sex månader till och bara jobba hos en tränare. Tydligen hade en ryttare från John O'Shea frågat efter mig i dag? Ungefär om jag vill börja rida för dem. Känns lite fräckt måste jag säga, vet att ju de är i stort behov av ryttare för tillfället, så det är inte helt omöjligt att jag och Rebecca börjar där när vi slutar hos Anthony. 

Ja, möjligheterna är oändliga, det har jag verkligen insett! Vill nog ändå utnyttja året i Australien, just eftersom jag fortfarande inte är säker på vad jag vill göra när jag kommer hem (plugga). 

 

Livet hörrni. Så fantastiskt jobbigt just i detta nu men så bra i det stora hela.